Nåden

Det här var midsommaraftonen 1989. Min bror och jag tältade långt upp på skogen vid öringån bland klippblock, svarta granar och uråldriga tallar. Torrfällda träd var kanske tusen år gamla. Det hade blivit tradition för oss att fira midsommar vid en av åns höljor. Öringarna var få och svåra att fånga. De krävde tid och tålamod. Det här året tycktes ån tom på öring. Inga vak, inga mörka skuggor över sandbotten.

Natten var ljus. Solen låg bara dold strax bakom fjället. Molnen lös som guldvadd på natthimlen och speglade sig i åns svarta vatten. Jag tyckte jag hörde ett vak i höljan, men såg inget. Ett smackande sländvak. Min bror hörde också. Men vi såg inget. Det borde varit lätt att se på det blanka tröga strömmen. Hade vi en spököring i höljan?

Ett stort klippblock stack upp över ytan mot andra land. Vi såg svaga vakringar gunga fram bakom blocket. Öringen stod bortanför, dold för oss, mellan klippblocket och andra land. Att ta sig över ån gick inte. Det var tre kilometer ner till spången. Vi väntade att den skulle byta plats. Bror och jag satt där medan midsommarnatten drog över skogen. Vi sa inget, lyssnade på smackade vak, och såg ringarna gunga fram. Det var retfullt. Jag ville ha honom. Bror ledsnade och gick uppöver för att finna en annan öring.

- Den där går inte att ta, sa han.

Öringen flyttade aldrig på sig. Natten var snart över och han skulle sluta vaka. Jag la ett långt svårt kast över hela höljan. Hur bakkastet klarade sig uppe i skogen bland buskar och träd är ett mysterium. Linan la sig över klippblocket. Jag såg inte min torrfluga, jag såg ingenting. Men jag hörde smacket då öringen bröt ytan. Jag lyfte och den satt där. Tunga knyckar och sen en galen rusning och guldgula hopp. Solen steg mellan träden. Hela dalen badade i guld i samma färg som öringen. Jag lyfte den ur vattnet. 1,3 kilo vägde den. En å med guldfiskar. Mer magisk kan knappast en midsommarnatt bli. Vi halstrade den över öppen eld på ett gammalt bränt stålnät brorsan hittade. Nätet hade kraftig stålram och gick att sluta kring fisken genom att man böjt tråden och fått ett enkelt gångjärn. Någon hade också funnit nåd här för länge sedan. Att nätet klarat sig från urtiden var nog sotningen och fiskfett. Vi satt där vid elden med en liten flaska Seagram's V.O. Whisky. Gulärlan jagade sländor över ytan och lägerfisken vakade.  En stund av nåd här på planeten som vi inte ens bett att få komma till. En stund av stillhet och då tiden stannade en stund. Men sen rusade den på och vi kämpar mot en säker död.

Märkligt. Det bara händer så är vi på jorden. Stackars sate som inte finner stunder av nåd bryts ner av problem och krämpor. Är man inte troende kan man finna tröst, inte nåd. Det är något annat. Kanske jag har fel. Men att tro på något ingen någonsin har eller kommer kunna bevisa – bara ställt till jävulskap. Själv är jag troende ateist. Jag har mitt fiske och allt däromkring. Hur hade det gått om inte brorsan sa att jag skulle varit ledare i ett kriminellt motorcykelgäng. Hur jag ska tolka det vet jag inte. Hygglig analys av min karaktär. Men jag fann fisket som mycket liten. Eller fisket valde mig. Född till det. Grannen packar golfbagen i bakluckan. Vad fan är det mot att trolla lax i 13 sekundmeters sydlig vind undanför Huvudskär och allt jävlas.. Eller att sitta på en tusenårig fallen torrfura och se en storöring vaka. Sländor, en gulärla. Nån trött bäver och en älg som lunkar över myren. Bara sitta där med flugan i korkhandtaget.