fredag 4 augusti 2017

Diskdag


Jag lunkar runt i Norrfors fotar och fiskar. Det blir några veckor till. I dag var det stora disk-dagen. Jag har för mycket porslin. Blir ett nytt glas, en ny tallrik. Nytt, nytt, nytt, o.s.v tills man plötsligt äter direkt ut kastrullen.
Det har varit hårda 12 månader. Jag har genom gått flera förändringar. Vissa goda, vissa rena dårskapen. Den stora disk-dagen, ja - också en dag i nedräkningen. Timglaset. Vi har den stora laxdagen, den stora kärleksdagen. Däremellan bara rinner sanden. Jag har haft stora dagar, då alla äskade en.  Där emellan mer sand, och disk-dagar. Nu är det tystdagar. Nedräkning. Det var som om sanden stoppade upp en stund. Jag är en elak Djävul. Eller så är jag...sanden rinner. Konflikt. Det var inte meningen. Men jag säger vad jag tycker. Och det har gått åt helvete. Det är väl mest idoler jag blivit av med. Dem man träffat då och då vid älven och vill bli vän med. Men det har inte gått så bra. För alla flugfiskefantomhjältar här i AC län känner varandra och råkar man kränka någon har man kränkt alla. Men hellre elak Djävul än mes... och sanden rinner. Vi skulle alla kunna vara vänner.


Jag tror eller vet att jag i Laxflugfiske- eliten här är, Persona ingrata eller "i allmänspråket" persona non grata (latin; plural: personae non gratae), betyder misshaglig eller "ej önskad/välkommen person. Diskdag och tankar om slump. Omständigheter - lustiga. Timglasen - det är bara sand, bara sand och tid
Jo, jag har varit okänslig. Mot känsliga? Allt bara tystnade för en månad sen.

Jo, jag har sagt saker i text och bild som var lite för magstarkt för kändisar eller nått liknande - de som inte är vana vid sådant. Vi skulle kunna vara vänner. jag har några få. En del lever. En del är döda. Riktiga vänner. Inga rädda med misstänksamma snedblickar. Jag är rädd om dem. Både de levande och de döda. Vissa har jag mist tragiskt och hoppas att ...sanden rinner. En vanlig diskdag. Vid min Gud vilka misstag man gjort. Skadan jag har, är att jag bara minns misstagen. Det goda - och bra. Triumferna skrumpnar bara.




Jo, det är trist. Jag har sagt sanningar som känns obekväma och även rent ilskna saker när dumheter kommit upp. För mig är det bara ett jobb. Skriva och fota fiske. Kändis-skapet. Vad är det. Jag lastar som en kratta och får en lax ibland. Framför allt har jag kul med vänner och familj.

Men eliten tävlar tycker laxfiske är sport. Flera av mina idoler och jag har krockat på ett olyckligt vis. Kanske det kommer fram i blogginlägget Ett brev 2017 07 07. Där jag gör något försök - men inget svar. Bara sand.


Det är synd. Men världen är större än så. Och nu kommer allt fler STHL-are. Göteborgarna och resten av södra Sverige till AC. Det blir en fin framtid. Ja en vanlig diskdag. Sanden rinner och jag kanske har missuppfattat allt. Fisket är det som räddat mig många gånger. Det har givit ro och mening. Glädje och kamratskap. Men denna C&R tävling. Förstår jag inte. Jag får en fisk och bär hem den glad och det ses som ett hot av tävlarna. Det är löjligt. Det är inte där problemet ligger. Men det är därför vi inte kan bli vänner.
Disken är klar. Nu ska jag ner och Jerka gädda i ån. Det blir som alltid lilla flyt Bustern. Kexchoklad.


Den ut utmätta tiden - det är respekt, fälla lansen mot den utmätta tiden, vi gör det med passion, och vi gör det med fiske och fisket har valt oss.


Det här var fyra steg på tunt rep. Men vad fan håller vi på med. Vi är laxgalna på våra egna vis. Hur slutar det...


Nu har jag läst vad jag skrivit och ser det som obegripligt. Men så går det en diskdag.
Jag älskar dåtids-furturiska saker. Eller hur man trodde framtiden skulle se ut. Kolla detta underbara tåg som heter Hiawatha.


















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar