Del ett. Jag kom till fjärde spöringen
Jag och min son var tidig uppe till laxälven. Han var
arbetslös och jag var…ja, har jag nått jobb alls? Somliga ser det inte så.
-Du spelar bara gitarr och fiskar, säger vissa. Jo, jag
har ett sorts jobb - jag hittar på reportageidéer och genomför dem. Skriver böcker
och i olika tidningar till något som kan kallas lön. Av det jag drar in ska
staten ha hälften. Så det är tur för statens tjänstemän att man finns. Annars
inga pengar. Polis, sjuksköteska, fiskerikonsulenter o.s.v.
Nu for jag iväg. Så bara fiske och gitarrspel blir det
inte.
Erik och jag åkte ner till älven. Den gick urtidshög och
grågrumlig. Dånade fram. Fulkomligt livsfarlig att vada i.
- Nej sa jag till Erik. Det behövs två solskensveckor
innan den har kommit ner till fiskbar nivå. Vi får skjuta luftgevär, slappa, se
på Pistvakt och spela gitarr.
- Men kanten där då, sa Erik och peka på en smal liten
blanka vid land.
Den skulle vara avfiskad på fyra kast. Han var sugen.
Året innan hade Erik fiskat grymt bra.
- Och säg att du får på en större, fisk, sa jag. Vad gör
du då? Den kommer dra ut i hårdströmmen sen är det fiolsträng och spikrakt
horisontellt spö. Det blir Kaos panik och livsfarlig drill utför forsen. Då är
det är bara att dra av.
- Spänning i vardagen.
Jo, jag kände mig lite lat, men det var farligt högt
vatten. En 56 årig gubbe skulle bara kunna se på då linan försvann ner for
rakan och runt böjen ut för forsen. Poolen fanns knappt.
- Men pappa, du har ju sagt att det är just därför vi
inte fiskar harr. Och du vill ju dö i en storlaxdrill eller björnslagsmål med
storkniven och inte i våtvarma vuxenblöjor och stomipåse.
- Okej sa jag. Vi går några vändor, men du vet att jag
springer inte. Och på det här vattnet. Inte ens en galet dopad Ben Jonsson
skulle fixa det. Du ska inte springa du heller. Det blir Vietnam djungel där nere
med stock och storsten. Ingen strand bara djupa hålor och fanskap.
Jo, Erik visste. Han hade gjort resan förut men på ett
vatten stånd typ 1,5 m lägre. Och redan det är farligt för ben och knän och
hälsan över huvudtaget. Jag följer aldrig någon utför nacken och ner i den
kilometerlånga forsen mer än Erik. Själv blockerar jag med de kraftigaste
trekrok 8 och 0,47. Har jag tur börjar de hoppa sig trötta på nacken. Kan ta
tre fyra, minuter och som Lidman skulle skrivit ”En yster dans” En 14-17 kilos
blank hanne. Ja jävlar. Underbart. Går det av, så går det av. Hade jag varit 25
år hade jag lätt vågat livet och följt ut för forsen. Men det har hänt att stor
fisk hoppat sig trötta och vänt huvudet upp mot strömmen. Några tior, några
tolvor och strax däröver. Felkrokningar är det inte. Jag står typ 30 meter
ifrån och ser hur den sitter i hoppen. Jag har fått mycket stora fiskar att
hoppa sig trött och vänt upp huvudet i stenhård ström. Kanske 15-16 kilo. Men
sen har det gått åt helvete vid landningen. En pjäs bort mot 17 tappade vi bort bara för att jag ville att
svågern skulle filma. Hade han tagit två kliv ut i vattnet och skjutit upp den
på stranden så hade fisken varit min.
- Filma, filma skrek jag.
Och så släppte den och gled ner i mörkret. Finns på film
hur jag faller ihop på stranden och dör laxdöden.
Erik och jag packar upp och rotar bland linor och rullar.
Vad är det här för lina? Och den här. Åhhh. Jag håller på att byta ut mina
linor där det står i tryck vad det är. Typ F S/2/3. Men jag har märkt mycket
med tuschpenna. Gamla fly sjunk 3 har fått tre turschringar och så vidare. Men längder
och vikter? Och vilken lina till vilket spö. Jag har ett kraftigt bord i mitt
hus i Västerbotten. Där har jag huggit i en meters längd och på bordet står skriver
vikter, längder och till vilket spön. Men vad hjälper det då man inte ens
hittar linorna. De tyngre linorna åkte ju av i slutet på fjolårssäsongen. De
kan ligga i handskfacket, nån ryggficka eller hänga på något mystiskt ställe som
runt halsen på min uppstoppade duvhök som står på kylen. Vi tar med en
förvarlig mängd linor och spön till älven. Det är fusionshett men bara 7 grader
i älven. Erik är ivrig och blir klar först.
- Jag går ut och börjar, säger han.
Jag hittar min rätta lina, rulle, och spö för
startuppfisket. Det är så tidigt att träden står lövlösa. Det känns som om vi
är i British Columbia och fiskat vinter/vår steelhead. Inte för jag varit där. Jag fiskar
bara billiga kortvatten med vanligt folk om man jämför med våra megakändisar. Helst
kortvatten med långa sträckor och stor frihet till påhittighet. Hur våra
megalaxkändisar burit sig åt att fiska i miljonkronorsvatten, jorden runt är
svårt att förstå. Ska inte dra en gissning, det blir fult. Men jag är inte
avundsjuk. En svensk tiokilos i dessa små skogsälvar är värd mer är 10 stycken
15-20 kilos i Alta. Det här är på riktigt. Det här har jag hittat på själv.
Frihet. Jo, jag är lycklig över mitt fiske.
Jag börjar trä spöt. Men kommer bara till 4,e spöringen
innan Erik säger.
-Jag har en.
-Hur fan då?
Erik backar upp mot bergsvägen och bromsar. Jag kan inte
säga något. Det finns inga råd i världen. Bara en vild älv och en stor lax.
Bara den inte är för stor. Den drar ner. Erik har den stora gamla Loop classiken.
Den största med 600 meter på.
Men det hjälper inte nu. Det liknar toppknutet. Det går
inte att följa mer är 20 meter. Erik står med rakt spö och bromsar allt som
går. Ratten i botten. Linan rinner snabbt ut. Erik bromsar linan med fingrarna
mot spolen. Han bränner gitarrfingrarna svårt .
Jag har inget att delge. Hjälplös. Bara en sak kan jag
göra. Det är att vråla.
-Klossa fast den. Lås rullen. Toklås. Lås. Klossa fast
den tuffare än Tuffa Uffe. Jag visste att det skulle gå av ganska fort. Men vi
hade nya kraftfulla krok 8 på våra plasttuber och 0,47.
Jo, Erik står med rakt spö och laxen börjar hoppa direkt
på rullen om ni förstår hur jag menar. Nu var det toppknutet. Ingen spöböj.
Hopp på hopp på hopp och rull över hela poolen ett hjul som snurrar 20 meter. Cirkus,
och hög puls. Älven rusar fram som ett lok och fisken är inte galet stor.
”Bara” Kring 8 kilo och som genomskinlig. Som pärlemon i en nyss uppbruten mussla.
Den rullar och hoppar i 3-5 minuter sen inträffar något lustigt. Den lägger sig
på sidan i den vilda älven. Planar som en liten harr. Erik spänner på och fisken
får fäste i vattnet med huvudet mot strömmen. Trots hårt vatten så gör den strömlinjeformade
fiskkroppen att tyngden släpper. Erik börjar valla den uppåt. Han går och vevar
sig ner aktsamt för att inte reta den med knyckar så den vänder huvudet tvär strömmen.
Han lurar den att den liksom att tror sig stå still i strömmen. Sen bogserar
han försiktigt upp laxen utan knyckar
som ett stillastående vevande skulle ge. Försiktig vallning - bogsering. Vi får
in den bland sand och stor sten. Jag fångar den i ett brottar grepp om spole
och gälar. Och vi har årets första på land. Den blir alltid mat. Jag har inte
ord. Att se en 8 kiloslax ligga i några minuter och plana på sidan som en liten
harr. Erik har ont i händerna. Han har slagit sig på veven och bränt av skinnet
på fingrarna. Vi sitter där tysta på knä. 8,2 kilo. Ett kilo mer och…….
Del 2
Öringen som fick vara
Lidmanfeber. Har någon av er haft Lidmanfeber? Sån jävla
feber att man svettas och rullar ur sängen och mamma ringer jourhavande läkare.
Tranropens ljud över myren, och lommens ödesljud ekar i huvudet och lavskrikan
sitter på sängkanten. Jag hade riktig feber och fångats in i ett psykosliknande
tillstånd. Någon farlig variant av Hongkonginfluensan. Jag hade tagit brorsans fiskeböckerböcker
och läst mellan febertopparna. Den lavludna kvarnen med sina lösa golvplankor
där storöringar gled över sandbotten. Mörkgröna ryggar som gick mot svart och
allt tätare upp mot ryggåsen. Och i helt rent guld om buken.
Jag och Hans låg med spöna och pilla ner våra Royal
Coachman där plankor fattades. Och de högg och hoppa så det dunkade i golvet.
Och vi smög i timmerrännor och balanserade över flottningsbroar. Hökugglan satt
i ett träd ner mot selet.
Jag drömde om att skaffa en kamera. Jag hade en
Canonkatalog vid sjukhussängen och upphetsad längtade jag efter en Canon EF.
Katalogbilderna höll mig vid liv. 42 grader och doktorn kom igen. Jag frisknade
till. Men drömmen om öringarna och kameran fanns kvar. Jag sommarjobbade som 16
åring och köpte en Canon AE1. En rulle kodachrome kostade en förmögenhet. Varje
bild var noga utvald och komponerad innan knäppet.
Men den absoluta början till febern som till sist fick
mig i framtiden att skriva två naturromantiska böcker under vintrarna av
längtan – var hos Morfar i Dalarna. Några kilometrar från hans hus fanns en större
bäck med sandbotten. En Lidmanlyrik i miniatyr. Det fanns flottningsrester i
bäcken, eller kanske ska jag kalla det en liten å. Öringarna gled mörka över sandbotten.
Vakade och intog favoritplatser. Så jag hade hela magin flytande i ådrorna. Jag
kunde vara där när som helst under somrarna. Bara ta cykeln och byxfickan full
med mask.
Sen hemma i Solna i skolan satt jag mest och såg ut genom
fönstret. Men inte var jag i Solna. Jag var skogen, det syns på betygen. Mina
öringar var små i ån hos morfar. Någon eller några hekto. Men mystiska, flygande
över sandbotten. En stor på halvkilot hade jag skrämt en gång. Då vek sig benen
och jag blev liggande i blötmossa stirrande i himlen tills jag var dyngsur. Jag
kan se det som ett hål i tiden. Händelsehorisonten vid ett svart hål.
Men fanns Lidmans öringar. Ett, två, tre kilo. ”Snyftande
vak”. Eller var det bara en Lidmanfeber. Utrotad. En fantasi och dröm. Fanns
den där ån? Eller var allt taget ur en författares huvud med orimliga
fiskedrömmar. Visst, i hans böcker fanns bilder men det var mest på gubbar med
pipa i munnen som balanserade på flottningskistor. Jag menade – hur skulle man
kunna bevisa det här. Att öringen som räddade mig i tokfebern fanns. Visst, det
var gamla böcker. Allt kunde vara borta.
Så ställs cykeln undan för att rosta bakom morfars vedbod,
sen mopeden, till sist tredje raketsteget. Vi släppte mopeden och den sväva
iväg ner mot den blå jorden och tredje raketsteget förbereddes. Först stilla en
stund som man svävar fritt och sen
Ignition - och 1000 G mot ryggstödet – en Volvo Amazon. Nu
nådde vi hela den värld mänskligheten visste hade en biosvärd. Vi packade och
packade om. Band flugor. Tränade kastning i Hagaparken. Go or not go. Go or not
go. Go or not go, från alla stationer.
Bror och jag fick ett tips om en sträcka av en å som låg
i urskog av månghundraåriga krumma, vresiga tallar och granar spöklikt svarta
av ålder. Nära fjällsorgens kant med grinig fjäll-jävla-björk och seg-jävla-vide.
I ån där i skogen hade det varit fiskeförbud i många år men nu hade den öppnats
igen. Och ingen visste om det.
Jag var 16 år och brorsan hade ganska nytt körkort. Jag
lagade upp en gammal Volvo Amazon och så begav vi oss långt bort. Längre än vad
våra fiskecyklar och fiskemopeder kunnat ta oss. Nu var det 99 oktan och en B18
motor som jag satt på ett topplock från en B20 som jag planat ner i fordonskolan
och polerat och tagit upp bränslekanalerna i. Den senaste modellen B20 topp
hade 44 mm ventiler i stället för 42 mm. B18 Toppen hade bara 40 mm. De stora 44 ventilerna och K-kam som säkert
gav 95hk i stället för 75 hk. Hade ett par dubbla SU förgasare från
sportmodellen, men de var så slitna i spjällaxel-bussningarna och drog för
mycket tjuvluft. Annars hade vi haft drygt 100 hk. Men vilken lycka. Det var
första trimmet och vi kunde åka vart som helst. Mamma fixade pengar åt oss på
något märkligt vis. Snodde hon dem, någonstans? Kanske rånade hon Favör på
Råsundavägen. Men vi åkte och hade Fjällrävens blåa stålrörsryggsäckar.
När vägen inte längre var framkomlig, spände vi på oss våra
ryggsäckar och vandrade över en mil. Jag trodde döden skulle ta mig. Det var
tungt. Det handlade inte om frystorkad mat utan riktiga hamburgare och falukorv
och konservburkar och potatis. Vi fick äta en hel del sur mat, men det är en
annan historia. Vi kom till en å som hade långa sträckor sandbotten och
granarna stod lavludna. Det går några dagar. Maten ändrar färg.
Jag sitter mitt på dagen vid ån och plötsligt kommer den
glidande över ljus botten. Stannar strax utanför mig. Kanske 1,5 kg. Febern kommer,
en känsla av att detta bara var för mig. De finns. 16 år fortfarande en pojke
med bristfällig flugutrustning.
- Hur gör jag nu?
Öringen vakar och tar några gråa halvstora sländor. En
sån har jag på tafsen. Men jag är trollbunden. Febern stiger. Hade mamma varit med,
hade hon fått ringa jourhavande läkare innan jag bara skulle falla på sidan som
ett vinkeljärn. Till slut får jag ner handen till flugan och lossar den ur korkhandtaget.
Ja, bakkastet är fritt. Jag luftkastar nedströms för att inte skrämma den.
Sista lägget vinklar jag uppströms. Flugan driver rakt ner mot öringen. Åmoa,
hon som äger allt - öringarna, ån och solstålarna, natten, dagen, dimman. Även
strömkanterna kring stenarna, de hundra åriga tallarna, det klara vattnet och
gulärlan, sländorna - kommer mig till hjälp och lägger våta lindor på min panna
och hela huvudet. Tror hon gav mig nått receptbelagt lugnande. Decimeter efter
decimeter driver flugan. Det är grunt. En halvmeter kanske. Solen står så illa
att skuggan av min lite knyckliga tafs kommer glidande efter botten innan
flugan och ger en onaturlig, krullig och knycklig skugga. Öringen skräms och drar
med en sån fart att den piskar och går på sniskan likt en flundra.
Jag lägger mig ner och stirrar upp mot
händelsehorisonten. Så nära. Så nära. Men fiskarna i den här ån är nästan
omöjliga att få på dagen i solljus.
Det kom att ta många år innan jag lyckades få en guldgul
Lidmanöring av större storlek. Men jag såg dem alltid. Men där jag låg och såg
upp mot himlen var jag lycklig ändå. De fanns. Jävlar. Det var inte bara något
som Hans Lidman hittat på.
Nu sitter jag vid samma å som jag fiskade när bror och
jag för första gången fick fart på Amazonen och räckvidd att leta efter ån med
guldöringar ökade . Fiskarna är kvar. Under några år försvann det då det sprang
folk med vadarbyxor och stora håvar. De spinnfiskade och metade mask också,
fast bara fluga var tillåtet. Skoter och nät om vintern. Skyltar kom upp vid ån
att ”Ortsbefolkningen fiskar efter egen fantasi” men de gubbarna blev gamla och
dog eller söp bort intresset.
Platsen spred sig bland fel folk, och var snabbt
utfiskat. De är känsliga de åar som ligger just i skogen nedom fjället. De har
en symbios med gädda och på nått sätt blir öringarna få men stora. Gäddan tar
de öringarna som inte är av rätta virket samt trimmar de andra. Och når de bara
en storlek på 5-6 hg kommer de att bli så stora som insektsdiet tillåter. De vikten
ligger kring 2, högst 3 kilo. Men bror och jag har sett 5 kilos öringar. Det
måste vara några sällsynta fiskar som gått över på fiskdiet av smågädda och
småöring.
Nu är jag 57 år. Märkligt, men ni övermodiga ungdomar
vaknar en dag med 57 i pannan en dag ni också. Om inget riktigt dumt händer,
och man är hemtagen – till vad. För jag kan aldrig tro att Någon Gud i vilken
religion som helst tar hem människor för tidigt. Det är Fan själv.
Så sitter jag där igen. Jag har en öring som står på
samma plats som när jag var 16 år. Fenorna rör sig försiktigt. Jag håller spöt
över knäna. Allt är exakt lika. Och
tallarna vuxit men det är inget som märks på 40 år. Så kort är tiden. Men nu är
jag där igen. Bara att det inte är 1977 utan 2017. Vad fan var det egentligen
hände. Eller inte hände. Har jag någonsin lämnat platsen? Så känns det.
Här är vi, öringen och jag som alltid. Tiden.
Två vuxna barn. 14 böcker, en SVT-julkalender, Sommarprat,
August hit och dit, plaketter och blommor och choklad och översatt till 15
språk samt otaliga fiskartiklar och två tusen skolbesök i föredrag om
dramaturgi. Resa i förlagets tjänst som en rymdapa runt världen. Vad är det jag inte kan förstå? Detta var inte skryt. Saker som
bara varit en följd av mitt jobb. Det var tid. Eller…?
Nej det finns ingen tid. Solen går upp, och solen går
ner, och vi två är som sagt här, öringen och jag. Inte minsta skillnad. Samma
Linnea blommar vid stubbroten med sina små klockor. Ja, ont i knäna har jag
fått. Hör dåligt på vänster öra. Finns tiden? Det skulle vara de värkande knarrande
knäna som bevisar det - och om den där 16 åringen kom längst ån skulle han inte
känna igen sig själv som satt där. Fast jag tycker det inte gått ett år, inte
en rörelse. En 16 åring med ett splitcanespö Foster "The Airsprite"
Det är just bara livet skulle min fru säga. Det finns
ingen tid, bara livet. Nu blev jag krånglig. En älg kommer gående på andra
sidan ån. Säger man verkligen så? Att en älg går: Jo man gör nog det. En häst
travar och skrittar och galopperar och fasen vet allt. Men en svensk älg går.
Jo det är självklart. Eller lunkar. Eller släpar sig grinigt fram.
Efter 30 år sitter jag här och ser på samma öring – en
släkting i alla fall till den 1977. Åmoa
behöver inte komma med något receptbelagt lugnande medel och kylning av pannan.
Men pulsen finns där. Jag fingrar på den grå/blå flugan i korkhandtaget. Och
har öringen i blicken. Flugan jag ännu inte vet vad den heter. Det vet inte
öringen heller. Här sitter jag som inget hänt. Jo, något har hänt. Jag har fått
flera stora öringar ur ån på torrfluga och nymf. Någon närmare 2 kilo. Men det
känns som om det är allt som hänt. Dagar och nätter vid de Guldgula öringarnas
å. Knott, mygg, tranrop och lommens läte. De månghundraåriga tallarna, ån
öringen och de uråldriga granarna ser ju exat lika ut. Ingen tid.
Jag lossar flugan ur korkhandtaget. Nu vet jag hur jag
ska göra. Nu i dag har jag god chans att få honom att ta. Nej, jag sätter
tillbaka flugan i korken. Ser på fenorna och prickarna. Sen lägger jag mig ner
i det höga strandgräset och ser upp mot himlen. Ser upp mot händelsehorisonten.
Jag vet att öringarna finns kvar och det räcker för mig. Hoppas
någon pojke ligger och ser upp i himlen och drömmer och kan se dem över
sandbotten. Det måste finnas någon sån pojke kvar. Kanske många, kanske några
har hittat morfars böcker och fått den riktiga febern, och vinglar iväg till
skolsyster…jag hoppas.
Del 3 Sista hemresan
En bild är en bild. Ett foto, ett knäpp. Det vet alla. 1/125
dels sekund eller en1/ 500 del. Bländare 5,6. Ljus. Bara ljus. Ingenting annat
än ljus. Det här är en bild på en som kör båt och tvålaxar och så någon som
knäppt kortet. Mer är det inte. Det som hänt före och det som kommer hända
efter vet vi inte någonting om. Jo, jag förstås.
Det är min nu bortgångne vän Jimmy som knäppt kortet. Vi
tror detta är för evigt. Säsong för säsong. Han är ung. Det skulle vara han som
skulle fiska den sträckan som gubbe och tänkt på mig som ett trevligt minne –
om det nu fanns nån jävla ordning i livet. Det är 2008 och rekordår. 28 tusen
laxar gick upp i Torneälven. Troligen den högsta siffran på 50 år. Nu får man
lax-dubbelpucko i huvudet och skriker katastrof om det ”bara” går upp 65 tusen.
Men båten och natten. Sista resan hem.
Vi är lyckliga. Jimmy hade en längtan efter att vi skulle
få åka hem med två laxar och det fick vi – sista dagen. En blinkning från Ävlmoa,
gud, eller nån annan. Eller bara livet som jag nämnt några gånger nu.
En utandning så är allt borta. Och det otäcka och läskiga
är att det här är normalt läge, att planera för nästa säsong. Lyckliga,
ovetande. Men efter den där 1/250 delen bl 5,6 är allt borta. Både det som
varit och det som ska komma. Bara bilden. En utandning, men själv går man på.
Men det enda som finns är lyckan där i båten, inget annat.
Men hur hamnade vi i Tornedalen och drog tio laxar på
fluga under 10 dagar det där magiska året 2008. Helt utan fisketurister. Jo,
min vän Frekko så klart. Jag träffade honom 2006 och han berättade om sina
båtfiskade laxar tidigt på säsongen kring midsommar. Blanka och sällan under 10
kilo. 2007 var jag upp och gjorde ett reportage för den nu nerlagda tidningen
Fiske För Alla. Vi körde med ett handhållet spö som jag var boss över. Frekko
rodde. Nästan direkt i vårt första möte blev jag galet förbannad på honom. Jag
skulle vänta tre kilometer upp medan Frekko körde upp båten till båtsället. Jag
väntar och väntar. Alltså Vad jag inte då visste var att Frekko var en fisketok
av grad 10 på en skala till 10. Under laxsäsong fungerar han inte. Ordet fiskeintresserad
är en nysning. Jag pratar om en ren och skär vettvilling när det gäller fiske.
Just där han puttar ut båten 3 kilometer längre ner ligger Byagropen som är
mycket bra laxställe. Han ser en lax visa sig. Självklart gick huvudproppen till
10 tusenvoltsstängslet. Medan jag väntar är jag ovetande om att han drillar för
fullt. Han får upp den och kommer till sist upp och visar och tror jag ska bli
glad.
- Men för i helvete , skriker jag. 130 mil för att göra
jobb om Torneälvslax. Och om dig som guide. Hur fan tänkte du? Jag vill vara med.
Annars fungerar det inte. Hur i fan i satan tänkte du?
Frekko var tyst en stund och mumlade sen tyst
- Vad synd att den tog.
Men så sken han upp trots att han hade en mordisk
reporter framför sig.
- Vi tar strax en till.
- Vi tar strax en till härmade, jag och vickade på
huvudet och knäade av ilska. Det är laxfiske. Fan, man tar inte strax en till.
Helvete.
Jo, jag har berättat det här förr i en lång artikel. Men
två timmar senare händer otroliga att vi fick en blank på 11 kilo. Reportaget
är hemma och jag har verkligen fått kraftfulla detaljer att hänga upp historien
på. Lycka. Reportagelycka. Och jag förstod att min guide inte var vem som
helst.
Jag såg många fina land flugfiske sträckor från båten. Strömkanter
och nackar längst stränderna. Älven är 300 meter bred här så man får inte tänka
på bredden då blir man galen. Det fanns nackar efter kanterna som är 30-40
meter breda. Det fanns platser där undervattenstenar låg på perfekt kastlängd
från land och 30 meter ut. Det fanns stora blankor mitt i älven. Oändliga
möjligheter Även att ankra flugfiska från båt eller med roddare. Speciellt ett
ställe såg grymt farligt ur för flugfiske. En stor sving med klassisk norskt
grusör. Sträcka började med en nacke och avslutades med ett vadbart laxglid.
Det såg litet ut men jag kollade upp det på Enirokarta senare. Sträckan var 300
meter lång, och innehöll allt. Vi fiskade förbi med båt och drag och jag
frågade Frekko om någon fiskade där.
- Nej, den sidan är väglös. Jag satte av ett par Danskar
under en guidning, men nej. Ingen fiskar där. Men huvudfåran går där.
Jag log och kände en barnslig värme. Va fan hade jag hittat.?
Guld, säkert samma känsla som guldletare. Platsen låg sju kilometer med båt
från vårt boende och båtplats. Frekko och jag fick fyra laxar till över 10 kilo
och några mindre. Det var finfiske med
båt roddare och en vobbler. Inte huggkrok och hammare och båten full av blod
som på en valfångare. Samt 10 spön. Några av våra laxar fick gå tillbaka.
Så kom 2008. Jimmy och jag drog fullpackade förbi
Jockfall. Innan dess, fram till midsommar hade vi fiskat Lögde tillsammans.
Tror jag hade 6-1 eller 7-0 på honom med två över 10. Men stämningen var hög
ändå. Men man kan liksom säga att den kunde varit högre. Ett visst spel
laxkompisar emellan kunde kännas. Jag var ödmjuk och nämnde inget om mitt
fiske. Det var ju bara så enkelt att jag hade haft tur 6-7 gånger.
Jag hade egen motor med mig som Frekko svetsade ett propellerskydd
till. Skyddet är som en spjutspets som de kör med där uppe. Det skyddet tar
ingen kraft från motorn. Men propellern är inte snygg efter en säsong. Min motor
är en 8 hk Suzuki som Robban på Aston visade hur man flyttar en liten stopplatta
så gick gashantaget att vrida 2cm till och så var det en 9,9 HK
14 dagar skulle vi fiska. Det var 2 meter för högt vatten
gapade alla om. Jimmy och jag tyckte det såg fint ut bara man inte tittade rakt
över. Då fick man svindel. 300 meter. Nej blicken ska smeka kastlängden från
land och vattenhastigheten var lagom. Vadå 2 meter för högt? När vi satt på
kvällen och gjorde iordning våran utrustning förstod vi plötsligt allt klart
som en lysande svävande kula i rummet. All erfarenhet kom från båtfiskare. Helt
oanvändbar för oss flugfiskare. Vi måste tänka själva. Inte bry oss om
bårfiskarnas råd. Det var något helt annat. De ville ha löjligt sakta vatten
och skulle ner i lekgropar med småvobbler. I det här höga vattnet fick de bara
skräp på krokarna och laxarna var inte i groparna utan stod ytligt i strandkanter,
Strömkanter, bakvatten och kring storsten.
Jag hade inte använt min trimmade 8 hk motor på många år.
Men den startade fint. Vid båtplatsen - 60 meter ner stack berg och klippor upp
i hårt vatten. Och det drog bra just där vi hade båtarna. Fler och fler
byagubbar kom ner. Vi lastade allt för ett 14 timmarspass. Jag hade aldrig körd
en sån här forsbåt som vi genast döpte till Djonken. Gruppen som samlades för
att se Sörlänningarna välta och dö, växte.
-Ähh, tänkte jag. Det är bara att skjuta ut den, hålla
fören mot strömmen, gasa upp och vända i en stor båge över älven och köra
nedströms till platsen med grusöret jag såg året innan. Jimmy var tvärilsk över
det här jävlabåt åkande. Han hatade båtar. Till laxfiske gick man. Eller åkte
raggarbil. Nej, han tyckte mycket illa om det.
Jimmy hoppa i och la sig i fören. Jag sköt ut båten, klev
i och la i växeln. Men man fick inget fäste. Grundsmygen låg i. En sinnrik konstruktion
som höjer motorn så man kan köra grunt. En bygel som man fäller mot riggen.
Jag fick inget fäste med propellern. Det blev bara vattensprut.
Vi började snabbt driva mot klipporna och ett säkert haveri. Jag hängde över kanten
och slet i spakar och fjädrar. Driftfarten ökade. Det var längesen för djupt
att vada i. Och för hårt vatten. Panik, hantera paniken. Andas. Farten ökade.
Jag tog i och tänkte dra bort hela smygen. Men det är typ 3 mm svetsad plåt.
Hur fan var det? Det var nått löjligt enkelt. Titta inte
upp tänkte jag. Jobba, jobba. Titta inte upp. Jobba. Vi drev fortare och
fortare. Titta inte upp. Jobba. Titta inte upp. In i den här lilla världen. Koncentration.
In i bubblan med grund smygen. Bara vi i universum. Så kom det bara. Den röda
lilla knäppspaken uppe vid själva motorn skall bara knäppas uppåt. Snabbt fick
jag bort smygbygel, vände upp båten mot strömmen. Låg så en stund i strandens
hastighet. Andades. Klipporna var nära, men jag vände mig inte om. Tittade inte
på folksamlingen. Men blåsta blev de – Tornedalingar som hoppats se
sörlänningar välta och …. Till och med Jimmy från Västerbotten var en jävla
sörlänning. Och jag var stolt över min kylighet. Men samtidigt arg för att jag
inte kollat, och memorerat handgreppen efter så många år. Jimmy mumla, nått om
fjollbåt.
Jag körde där det såg djupt ut. Försökte läsa vattnet.
Men vi bonka i sten och körde fast i sandrevlar. Första resan tog tid. 7
kilometer labyrint med mycket påkörningar. Och något Norskt trevligt grusör såg
jag inte. Vattnet var ju två meter högre än året innan. Vi fann en mycket liten
vik och landade båten, där det borde vara. Jo, nu såg vi ett litet grusör. Och
dess sträckning ut i älven. Grunt ut till huvudfåran med gropar och revlar i
grovgruset. När vi tittat en stund kom sången, laxsången i huvudet. Jag brukar
sjunga tyst. Jimmy ville börja där. Jag gick upp mot nacken. Men samtidigt hade
jag en oro malande i magen som en isborr. Vad fan hade jag hittat på för
konstig lek nu? Tur att Jimmy var en sån tålig vän. Aldrig något gnäll. Men jag
kände mig som jag lurat honom. Jag kom upp till nacken. Satte mig och såg över
den blanka glidande ytan med harrvak. Fågellivet var helt galet. Och vi hade en
uggla på varje sida som älven som tävlade i att vara tokigast. Så sitter jag
där – och så bara var den där. Hela ryggen och stjärten. Min kropp blev helt
stel som om ett is-svärd dragits från nacken och ner genom ryggraden. Jag såg
prickarna, fenorna. Och midnattssol. Det var det galnaste jag sett. Kanske det
gått 7 minuter. Vi laxfiskare är lustiga vi. Det planeras och kluras. Och många
av oss har många hundra års erfarenhet i kroppen från vänner och det man varit
med om själv. Och så är det ändå som att få en kula i bröstet när man ser dem.
Hur är det inte då när de tar?
Jag pressar mig upp under videt i maxdjupt vatten för att
nå. Flugan går där ute och på platsen ser jag hur linan stannar upp en stund
sen kommer tyngden. Väntar några iskalla sekunder och lyfter. Fisken blir galen
och drar snett ut och ner mot Jimmy.
- Jag har en skriker jag. Lax, lax, Lax, Jag har en. Åååååhhhaaaa.
Hjälp, liksom.
Jimmy vänder sig om och frågar fånigt chockad:
-Du har en vadå? Vadå, vadå. Och så skriker han. En vadå?
Vad händer? En Vadå?
-LAX
Det är ingen stor fisk. 7kilo och det är lätt drillat i
Torneälven just här. De gör först en 70 meter resa, sen en 40 meters, och sist
en 20 meters så är det klart. Lite plask och snurr. I Lögde i någon hölja
skulle det bli knepigare. Där har de oftast hård fors med djungelstränder att
dra ut för. I Torneälven åkte vi ner till vårt grusör varje dag. Jag fick fyra
stycken kring 6 - 7 kilo, Men Jimmy hade inte känt nått. Vi pratade inte längre
med varandra. Men allt fungera. Packa, laga mat och diska. Tyst militär
disciplin. Men det infinner sig en mystisk märklig woddo-känsla i dessa lägen.
Men vi klarade alltid ut dem. Jag brukade dra ner på mitt fiske. Ligger i solen
och ser på smörbollarna som vajar ovanför mitt huvud. Se hur solen lyser genom
bladen. Och fota och spela gitarr och spå i moln. Där kommer ett som liknar
Nalle-Puh. Och där en bläckfisk och en buss.
- Lax, mannen, Lax mannen,
Jag fotade inget. Var fullt koncentrerad på att ta upp
den om så i bitar. Vi lyckades och kramades och, -nej inte pussades. Men total glädje.
Den vägde. 10,3 Jimmys PB och förblev så.
Att köra båt på älven blev jag bättre och bättre på för
varje dag. Till sist hittade jag en rutt och vi gick helt fria utan
bottenkänning. Jag blev bättre på att läsa av storsten och undervattensrösen
och självliggande storblock här och där och ta ut märken på land och fatta hur
sandåsarna såg ut. Läsa vatten är väl enkelt tycker säkert en och annan
laxfiskare, men det här är så stort och ljuset är aldrig detsamma. Sen ger min
trimmade 8 hk en ansenlig fart på Djonken.
Sista fiskepasset kommer. Det är verkligen sista fiskepasset.
Det är så lite man vet. Jag har inte varit där sen dess. Det har varit helt
dött i fyra dagar. Vi ligger på strandnipan och deppar. Det är sista dagen. Lax
slitna. Jag gör ett ryck och kokar kaffe. Jag har ryggen mot älven. Vi sitter
just vid blankglidet nedanför grusöret. Jag hör något svagt. Men det är så
mycket ljud. Jag hör det igen, nu lite högre och vänder mig om. En lax går ljudlöst
upp och visar ryggen och det är inte hörbart. Fler går upp ljudlöst i strömmen.
Hur kunde jag höra. Det är lax Woodo. Öronläkaren hade sagt att det där var
inte hörsel utan intuition. Jag sparkar till Jimmy där han ligger med hatten
over ansiktet. En ny rygg och en ny och en till, utspridda på stort område.
Jimmy rusar rakt ut och jag kutar upp till nacken. Det hugger, rusar och
tappas. Hugger, rusar och tappas och så får Jimmy en på land kring 7 kilo. Alla
verkar exakt lika stora. Jag kämpar och snart har jag en jag med. Varsin som vi
tar reda på till våra bovärdar.
Och vi ser på varandra. Vi kommer få åka hem med varsin
fisk i båten. Helt slut packar vi för hemfärd. Morgonen kommer och fågelliver
är hysteriskt. Som när djungeln vaknar om morgonen. Vi slår av motorn. Driver
en stund och lyssnar. Ugglorna har inget att sätta emot. Halvvägs hem får jag
en idé. Jag tänker plötsligt - kanske man kan åka på andra sidan om de där
stora undervattenstenarna och snedda åt höger. Det borde gå. Jimmy ligger i
fören, ser upp mot himlen och är laxlycklig. Jag väjer av mot höger och min idé.
Kommer hundra metet uppströms.
PANG, BOM, SKRAP.
Jimmy flyger högt.
- Vad i helvetet?
- Jag ville bara pröva om det gick att åka…
- Vi hade ju hittat en väg, varför skulle du ut här i
sammelsuriet???
-Prova.
- Du har damp, säger Jimmy det har jag alltid sagt. Och
han forsätter medans han rättar till hatten : Ville bara pröva, va fan. Ja,
liksom…
Och så är vi tysta en stund för att sen börja gapskratta
över älven. Men den egenskapen jag har gav oss många äventyr och det borde
blivit fler.
Från Flugfiske i Norden 2018 med tillstånd av Lasse Hallberg. Reservation för korr- och slarvfel. Detta är inte den redaktionella texten utan mitt original. Alltså - överseende, eller en snigel i - ja. Det nämner vi inte. 32132 nerslag med blanksteg. Orkade ni?