Jens Ploug Hansen och jag

Eller drömmen om att bli världens bästa fiskefotograf.

 

Hur är det att vara fiskefotograf / journalist? Jag får den frågan några gånger om året av fiskeintresserade ungdomar. Mer förr än nu - i dag kan alla nätexponera sig i text, bild, film och omedelbart få någon märklig pseudo-ego-tillfredställelse utan betalning. Men okej strunt i det - hur är det? Det är lätt att svara på. Det är kul. Fast jag ser mig inte som någon journalist. Jag fotograferar och berättar om mina fiskeäventyr med blandat resultat. Ibland bra, ibland mindre bra. Men jag tror mig ha en hög lägstanivå. Och förmågan att hitta en historia att berätta. Även då typ inget hände en gråregnig gädd-dag på Värtan. Resa till Nya Zeeland och hitta en läsvärd historia kan alla. Men det där med Värtan är lite knepigare.

Nästa fråga jag brukar få är svårare att svara på. Hur blir man sån där som får skriva hur som helst och fotografera för fisketidningar och få betalt. Alltså hur blir man fiskejournalist/fotograf?

Jag har hållit på sen jag var tjugo år och tjänat pengar på det här. Det är inte klokt. Någon borde ta ifrån mig pennan och kameran snart. Förhoppningsvis någon av de ungdomar som brukar ringa och ställa ovannämnda frågor. Eller så försvinner alla tidningar och det blir slut endå.

Tjugo år fyllda? Märkligt. Men det började tidigare än så. När jag fyllde sexton köpte jag min första systemkamera. Jag hade sommarjobbat och fått ihop slantarna. Det blev en Canon AE-1, fast man drömde om en Canon F1 med Motor Drive Unit MF som drog fram filmen med ofattbart 3,6 bilder i sekunden. En rulle film på 10 sekunder. Jo, den drömmen skulle många år senare bli sann. F1,an var en bra kamera. Men det jag minns av Motor Drive Unit MF var att den typ åt upp tolv AA batterier lika snabbt som den veva igenom en kodachrome 64. Och den var tung så jag övervägde att gräva ner den under en plågsam fjällvandring.

Nu svävade jag iväg - tillbaka till sextonåringen.

Mina jämnåriga kamrater hade idoler som David Bowie, Alice Cooper, Björn Borg eller Ronnie Hellström. Min idol var Dansken Jens Ploug Hansen. Han tog fiskebilder som inte liknade något annat. Dramatiska drillar, hoppande öringar, plaskade gäddor. Jag var helt trollbunden av hans bok Ädelfisk från 1976, som min storebror hade köpt. Jag hade den under madrassen i sängen - en plats där normala sextonåringar hade en helt annan sorts litteratur. Bilderna i boken gjorde djupt intryck på mig.  Såna ville jag också ta. Eller rättare sagt, jag ville bli bättre än honom. Jag ville bli bäst. Jag och min Canon AE-1,a skulle erövra världen, slå alla med förundran. Sextonåringen kände att han hade det i sig - en stor känsla som man för länge sedan tappat.

Min första fiskeresa med kameran gick till Storån i Dalarna. Jag och min bror var där en vecka och fiskade. En rulle Kodacrom 64 hade jag med mig. 36 exponeringar på en vecka. Film var en fruktansvärd kostnad för en sextonåring. Jag hade bara ett objektiv, Canons billigaste 50 mm objektiv, men jag hade lånat med mig en massa roliga effektfilter.

Det hände något märkligt på den resan. Jag stod med kameran och tittade i sökaren, skulle komponera en bild över ån. Och just som jag tryckte av hoppade en stor öring mitt i bilden. Jag visste att jag hade fått den på kort. Jag och min bror tittade förundrat på varandra och jag kände att nu kunde Jens Ploug Hansen torka sig. När filmen väl var framkallad kunde varken jag eller min bror hitta öringen. Diaprojektorn surrade. Det luktade bränt damm och en mystisk PVC-doft från projektorduken. Vinterns fiskedrömsdoft. Vi letade efter öringen som skulle finnas på bilden - nej. Jag hade haft både stjärnfilter och blåfilter och fan vet allt på mitt 50 mm objektiv. Man såg knappt att bilden föreställde en å.

Men fiskeresorna med kameran blev fler, bilderna blev bättre. Jag åkte runt till fiskeklubbar och visade dammiga diabilder, men jag tyckte inte det räckte. Jag ville se dem tryckta i samma tidningar som hade Jens plog Hansens bilder. Och lättaste sättet att få in bilderna var att skriva texter till dem, hitta på historier som passade till bilderna. Min journalistiska bit kom till för att få se mina bilder i tryck. Första gången jag såg en av mina bilder på ett uppslag i en fisketidning bara susade det i huvudet, det gav en oerhörd lycka. I dag är jag lite mer sansad, men fiskefoto är fortfarande kul. Det är en blandning av natur- och sportfotografering. Själva skrivjobbet är betydlig segare och saknar det roliga lekmoment som finns i fotobiten. Till dem som frågar hur man får in sina fisketexter i tidningen har jag bara ett svar. Fotografera mycket, bra bilder får vilken redaktör som helst att ta in en skittext. Det är ju också så att en text kan bearbetas av språkexperter. Men dåliga bilder kan aldrig bli bra. Inte ens med hur mycket Photoshop som helst.

Snart hade jag många kameror och objektiv och jag åkte inte på ett jobb utan minst tio rullar film. Men det var inte alltid det gick så bra. Jag har fotograferat flera hundra bra bilder utan film i kameran - är man då ute med duktiga fiskare som slitit hårt för jag ska få bilder och all fisk är återutsatt blir det mycket pinsamt.

-Äähh grabbar vi måste komplettera lite. Har ni tid i morgon?

Det hände också att jag fick total hjärnblödning och öppnade kameran för att se om det fanns film i. Vad snopen man blev när det fanns det. Som att få ett svärd av is rätt in i ryggraden. Vad liksom gör jag? Man smällde ihop kameran så snabbt att man hoppades vara snabbare än ljuset. Det är mer sällsynt att jag i dag fotar utan minnen i mina digitalkameror. Men det händer.

En sak som är mycket viktig för att få bra fiskebilder - är fisk. Själv åker jag på reportage tillsammans med duktigare fiskare som lyckas i alla tänkbara situationer. Även en gråregnig, vindstilla dag på Värtan. Jag använder mesta tiden att sitta och vänta med  kameran i stället för att fiska själv. För mig är det roligare att komma hem med en bra fiskebild än att ha fått drilla fisk. Sen att redaktören aldrig blir nöjd är en annan sak. Alldeles nyss sökte jag på nätet om Jens Ploug Hansen och hittade en bra länk om legenden:

http://www.fiskogfri.dk/artikler/jens-ploug-hansen-legenden/

Någon JPH blev jag aldrig - visst har man fått till en och annan lyckad bild men något så fiske-foto-magiskt som boken ädelfisk går inte att nå. Boken finns att hitta för 50 - 90 kronor på nätet. Ännu i dag mystiskt fängslande. Det är riktiga bilder. Foto, silver, kemikalier. Jag känner dofterna, ser hantverket. Det är framkallning av film och fotopapper på kemisk väg som påskyndar den reduktionsreaktion som ljuset startade under exponeringstiden. Som sagt magi. Mina gamla analoga kamerorna hänger på väggen och samlar damm. I morgon tror jag att jag tar ner en och går och köper en riktig rulle film. Undra om Kodak Tri-x görs fortfarande?