Fiskedagar

Foto:Erik Engström

1990 fick jag en kronisk muskelsjukdom. Min kropp gränsade till förlamning. Det hände att jag trillade omkull och var oförmögen att komma upp utan hjälp. Armarnas egen tyngd gick inte att lyfta, benen var mycket svaga och vägde bly. Jag hade dubbelseende och var tvungen att ha lapp för ena ögat, och jag hade tappat 20 kilo i vikt på fyra månader. Maten gick inte att tugga. Vid midsommar hade de sågat upp bröstkorgen på mig och tagit bort en tumör som utgår från tymus och kallas tymom. Tumörformen är sällsynt. Den har med den mystiska muskelsjukdomen att göra.

Tymom - jag tänkte på demon. Bröstkorgen var ihop-najad med ståltråd. Smärtan stundtals obeskrivlig. Och jag blev sämre under sommaren. Jag skulle omgående läggas in på sjukhus. Det hade överläkare Georg Matell bestämt.  Men det var laxsäsong och på min begäran tog min fru Bettan med mig till Norge i stället. Hundra mil. Fjorton dagar. Jag fick hjälp att klä mig för fiske. Hjälp med det mesta. Och med efedrin, Citodon och några EC, Dahls pils lyckades jag fiska. Tvåhandsfattningen hölls i navelhöjd med händerna tätt på var sida om rullen. Kasten gjordes med lågt fattad slungteknik som fungerade förvånansvärt bra. Jag fick tre laxar. Sen började sjukdomen påverka andningen och Bettan blev lite orolig.

Överläkare Georg Matell undrade varför jag kommit så jävla sent i så förbannat uselt skick.

- Fiskat lax, sa jag.

Jag blev inlagd direkt på Södersjukhusets MIVA-avdelning. Där vårdas patienter med livshotande cirkulatoriska och respiratoriska sjukdomar. De vågade inte rulla sjuksängen i korridorer eller åka hiss med mig utan Rubens blåsa. Där låg jag i sex veckor med all upptänklig apparatur och slangar inkopplade. Pumpades full med steroider, knark och cellgifter.

Det var de tre viktigaste laxarna i mitt liv.

Med en förstående fru och ett bra laxspö klarar man det mesta.

 ( Slungtekniken sitter kvar lite i än i dag. Kanske därför jag aldrig blivit en mästerkastare).